trettio minuter midnatt har passerat, och jag är ett år äldre än millenniet.
det är samma som då, fast jag hade nästan vant mig vid annat. man inser hur dumt det var att tro på : att det skulle gå att undgå sig själv.ingen har gjorts av med, hon står i glas och stirrar rakt tillbaka.. trots det så glittrar tingen. jag vill tänka så, och att mitt allraste kanske kommer räcka fram.
han lade sin snusdosa i min hand. tömd, diskad och fylld på nytt med
hittepåglitter
som aldrig innan varit mitt.
bara snusdosan finns kvar. den ligger i kökslådan, pånyttfylld på nytt
med hittepå som inte glittrar lika mycket längre.. jag har slått upp den
i ett halvårs morgnar. slås omkull om inte.
allra helst vill jag glittra igen,
men det ter sig inte troligt.
istället har jag börjat röka. inomhus.