det är att se sig själv som är som svårast. man vaknar tom på tårar, en dag i taget. går hem när kvällen inte glittrar ens. man väntar natten ut på svar. jag bad om att bli blockad tillsist, men det gör ont när det sista som skrivs är ok. därefter går dagar i sär från varandra. man försöker plocka samman sig, fast vet inte ens var vilka bitar bör sitta. insikten är följande : hur dumt det var att tro på : att det skulle gå att undgå sig själv. ingen har gjorts av med. hon står i glas och stirrar rakt tillbaka. trots det glittrar tingen, vill jag tänka, och att mitt allraste kanske kommer räcka fram. jag hade kanske räckt just nu, om det inte vore för honom.

vissa dagar är svalare, lite lättare att bära. helst av allt vill jag glittra igen, men det verkar inte troligt. istället har jag börjat röka. satte plåster på ciggen som bröts av, så kanske sparat några slantar. klockan var ca 01.30.

och jag fann en annan för första gången på över ett år. var helt inställd på att det vara botten, men överraskades. allt flöt på som det ska, och jag trivdes vid bordet trots ölen. trivdes mindre därefter, men vissa saker bör man inte tala om. vissa saker bör man inte fråga om heller, fast så görs det ändå. jag kanske skriver om det en annan dag, när det skett för lite längre sedan.

i vilket fall vill jag bli av med känslan, men den har suttit där i såmångaår att den är ytterst verklig vid det här laget. jag ser inte ett enda skäl till tvivla på den. hur många ord som än sägs är det orden som inte som känns, dessutom agerar alla enligt dem.

alla mina sms raderades, så jag behöver minnas vad det stod, men har liksom inte tankekraften till det just nu.